Tillbaka

Läser man den här bloggen vet man att flera av våra inlägg handlar om att klimatpåverkan genom att minska utsläppen av koldioxid, som bidrar till växthuseffekten. Koldioxid släpps ut av såväl naturliga som ”mänskliga” processer, det vill säga genom produktion och förbränning av fossila bränslen. Trots globala överenskommelser, som Parisavtalet 2016, som är ett globalt klimatavtal med målet att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser, ökar utsläppen av växthusgaser regelbundet. Enligt International Energy Agency (IEA), slogs 2018 ett nytt historiskt rekord vad gäller mängd koldioxidutsläpp. De globala utsläppen nådde 33,1 miljarder ton koldioxid, vilket motsvarar en ökning på 1,7 % sedan året innan. IEA menar att anledningen till ökningen av koldioxidutsläppen grundar sig i ökad energianvändning till följd av en stark ekonomi som tillåter ökad konsumtion. I och med läget i världen där medelklassen successivt ökar, kan man dra slutsatsen att koldioxidutsläppen kommer fortsätta att öka, trots ambitionerna att begränsa dem. Detta gör att man måste titta på andra alternativ för att ”hålla nere” utsläppen av koldioxid.

Våren 2001 lanserades begreppet ”koldioxidlagring” i USA, av den då nyvalde presidenten George W Bush. Man började prata om Carbon Capture and Storage, CCS, som skulle innebära att länder skulle kunna fortsätta elda kol, olja och gas, utan några koldioxidutsläpp. Koldioxiden skulle samlas in och förvaras under jorden. Senare tillkom även begreppet Carbon Capture and Utilization, CCU, med syfte att fånga in koldioxid, rena den och sedan använda den i andra industriella processer. Detta skulle i sin tur innebära att renad koldioxid binds tillfälligt till nya produkter eller tjänster med ekonomiska, miljömässiga och sociala fördelar. Den Europeiska kommissionen nämner i sin strategiska vision att CSS är en av sju viktiga byggstenar för att uppnå en klimatneutral ekonomi. Det gör infångandet av koldioxid till ett av de viktigaste bidragen för att begränsa de globala temperaturhöjningarna och på det sättet förhindra klimatförändringar.

Carbon Capture and Storage, CCS, är ett samlingsnamn som syftar till att, med hjälp av teknik, fånga in koldioxid, transportera den och sedan förvara koldioxiden geologiskt, det vill säga under mark- eller havsytan. Genom att borra ner koldioxiden i hålrum i berggrunden eller havsbotten, i en förvaringslösning, säkerställer man att man isolerar koldioxiden från atmosfären och håller nere utsläppen. Nackdelen med förvaringen av koldioxid under havsytan, som är vanligare förekommande än berggrunden, är att koldioxiden ökar produktionen av växtplankton och algblomning, samtidigt som den bidrar till försurning och ger konsekvenser på den biologiska mångfalden. Carbon Capture and Utilization, CCU, syftar till att nyttiggöra koldioxiden genom avskiljning och tillvaratagande av den som en råvara. Renad koldioxid bidrar till värdefulla produkter och är främst en strategi för effektivt användande av resurser. Det man ska ha i åtanke är att CCU är ett komplement till CCS, detta eftersom CCU i sig självt inte har tillräckligt stor potential för att bidra avsevärt till minskningen av koldioxidutsläpp, istället ger det ett ökat värde till koldioxid och bidrar till att fossil koldioxid ersätts av biogen koldioxid. Däremot kan koldioxid användas oändligt många gånger om den fångas in, vilket i sin tur innebär att ett hållbart kolkretslopp är möjligt och en cirkulär ekonomi kan uppnås om CCU används.

Begreppen koldioxidlagring har funnit i över 20 år. Trots det finns inte CCS-tekniken idag i kommersiell skala. Idag finns bara fem större CCS-anläggningar i världen, och i Sverige har vi inga CSS-anläggningar, trots att svenska cementtillverkare och ett oljeraffinaderi har uttalat planer på att använda tekniken i framtiden. Problemen grundar sig bland annat att tekniken är dyr och svårigheterna att isolera koldioxiden vid förbränning. Vid en vanlig förbränning av fossila bränslen innehåller avgaserna mycket mer än bara koldioxid, bland annat stora mängder luftkväve. Det gör att man måste isolera koldioxiden, vilket kräver stora mängder energi. En avsevärd del av den energi som produceras i ett kraftverk kan behöva användas för att fånga in och lagra koldioxiden. Men på senare år har ny teknik gjort det möjligt att producera bränslen från koldioxid, och det har både ökat marknadsvärdet för koldioxid skapats och gett CCS-tekniken ett uppsving. En bransch som tittar mycket på CCS och CCU är drivmedelsbranschen, där man ser användandet av koldioxid som råvara som en viktig del i att Sverige ska bli klimatneutrala 2045.

Argumenten för och emot koldioxidlagring är många. Användandet av CSS och CCU skulle underlätta för många branscher. Tillverkar man, till exempel, stål och cement bidrar man till stora koldioxidutsläpp under tillverkningsprocessen. I och med att det inte finns så många andra fossilfria alternativ för tillverkningen av stål och cement, lämpar sig CCS-tekniken här för att fånga in de processutsläpp som bildas från dessa tillverkare, vilket skulle göra dessa industrier mer klimatneutrala. Men å andra sidan så får inte CCS-tekniken bli en ursäkt för industrier som orsakar koldioxidutsläpp att fortsätta använda fossila bränslen. Man ska komma ihåg att koldioxidlagring inte är lösningen på hur vi ska bli klimatneutrala och skapa en hållbar framtid, utan det är en tillfällig lösning på problemen vi har idag.

Samtliga bör satsa på nya fossilfria lösningar med mindre klimatpåverkan för att nå visionerna om en klimatneutral framtid, och vi behöver alla fortsatt fundera över vår konsumtion och i vad vi själva kan göra för val för att åstadkomma klimatförbättrande åtgärder, både som företag och som individer.

 

SENASTE INLÄGGET

2021-07-22

Det är sommar och många ...

2021-07-15

Inledningen till denna blogg ...

2021-07-09

Ett ihärdigt kalkyl- och anbudsarbete ...

Nyhetsbrev