Dags för semla!

Det har blivit dags för semla igen! Några av Er har säkert redan tjuvstartat, men idag är den ”riktiga” dagen! Mums, tycker vi!

Frågan är, hur äter man bäst en semla? Eller säger du fastlagsbulle eller fettisdagsbulle? Vi läste på om semlan på Wikipedia. Som Ni vet handlar det om den där goda bakelsen av ljust vetebröd, med fyllning av mandelmassa och grädde. Den är särskild kopplad till fettisdagen, men faktiskt också till blåmåndagen. Att äta en semla är inte bara en svensk tradition, utan något som finns i Skandinavien, Finland och Estland.

Ordet semla kommer av latinets simila, vetemjöl. I Skåne och i andra delar av södra Sverige brukar man även säga fastlagsbulle. I Danmark brukar man säga fastelavnsbolle, och då har den ofta sylt istället för mandelmassa, och kanske även vaniljkräm.

Redan antikens folk – araber, greker och romare – hade bakverk av finaste vetemjöl. Den första nordeuropeiska avbildningen av en strut finns på en kyrkmålning i Danmark daterad till 1250. På denna tid bakades den av rågmjöl. Även bruket med fastlagsbröd torde härstamma från medeltiden, men inget tyder på att det från början var kopplat till vare sig strutar eller vetebröd.

När man mot slutet av medeltiden i Nordeuropa började baka strutar och andra bröd av vete blev dessa en statussymbol, eftersom vetemjöl ännu var mycket dyrt. Vetebröd omnämns i de äldsta skandinaviska bibelöversättningarna. I Gustav Vasas bibel från 1541 talas det om tackoffer bestående av ”bakade semlokakor blandade med olio”. Skrifter talar även om att det i Köpenhamn redan på 1500-talet fanns ”simlebagare”.

Fastlagsbrödet bakades ursprungligen utan några kryddor men blev smakrikare med tiden. På 1500-talet började man gröpa ur det och blandade innehållet med grädde eller kokade det med grädde och smör varefter brödet fylldes med röran. När mandeln blev en ingrediens i Nordeuropas kök började man istället att blanda brödets innehåll med grädde och mandel. Enligt en sägen började man fylla fastlagsbrödet för att komma runt fastebestämmelserna som bara omfattade bröd. Mer sannolikt är däremot att fastlagsbrödet fylldes av smakmässiga skäl.

Hetväggen skapades på 1700-talet då strutar åts doppade i varm mjölk. Detta är den första direkta förbindelsen mellan fastlagsbröd och strut. När man i Sverige, och bara i Sverige, gjorde nästa koppling, den mellan simila och hetvägg, är oklart.

Ungefär på 1850-talet började man lägga mandelmassa i semlan, då ännu alltid serverad i varm mjölk. På slutet av 1800-talet började man kombinera mandelmassan med vispgrädde. Det blev då också vanligt på kaféer att till kaffet sälja semlor utan mjölk. Därmed var den moderna bakelsevarianten av den svenska semlan med vetebulle, mandelmassa och grädde skapad vid sidan av traditionen med varm mjölk. Det dröjde dock fram till 1930-talet innan den blev vida spridd. På 1950-talet avskaffades den ransonering på mjöl, socker och grädde som infördes under andra världskriget. I samband med detta fick semmelätandet ett rejält uppsving.

Vi tackar Wikipedia för ovanstående information.

Vår koncernchef Carin gillar bäst när semlan ligger i en djup skål, badandes i varm mjölk, som en hetvägg. Gärna med en kopp kaffe till. Men hur vill övriga äta en semla?

Vi stämde av med några medarbetare om de äter semlor och hur de helst vill äta den i så fall.

Anna Starnert, administratör på Rehn Bygger: Skippar häften av grädden o locket, men underdelen med riklig mandelmassa o lite grädde tycker jag om. Får jag välja äter jag helst bullen slät utan både grädde o mandelmassa. Kaffet till är ändå viktigast.

Elias Lund, entreprenadingenjör på Malmö entreprenad: Jag tar av toppen och ”dippar” den i grädden, sedan äter jag underdelen.

Olle Hervén, projektchef på Helsingborg entreprenad: Jag äter bara locket, sedan räcker det. Jag är inte ett jättefan av mandelmassa.

Michael Berg, arbetsmiljöchef på Byggmästar’n i Skåne: Jag äter den som den är, hatten av och resten sen!

Jolanta Simanaitiene, avdelningschef på Malmö entreprenad: Jag är inte jätteförtjust i semlor, men äter jag en så äter jag den utan några konstigheter. Jag äter toppen för sig och underdelen för sig.