Vätgasrevolutionen

Den som har örat mot rälsen har förmodligen inte missat att fler och fler börjar prata om vätgasen och den kommande ”revolutionen” som ska göra vätgasen pålitlig och åtkomlig. Intresset för vätgas har ökat enormt den senaste tiden, och förväntningarna har aldrig varit så höga som de är nu. Vätgas är en gas där väteatomerna sitter ihop två och två som vid ett normalt tryck, och i rumstemperatur, är en gas. Vid riktigt kalla temperaturer blir dock vätgasen flytande. Vätgas är en energibärare som kan framställas av alla möjliga slags energikällor, men vätgas producerad av förnybara energislag som, till exempel vindkraft, skulle kunna eliminera en avsevärd andel av dagens koldioxidutsläpp från industri, transport och uppvärmning. I Norden framställs vätgas bara från förnybara källor. Generellt sett köper man in grön el in som man sedan använder i en elektrolys, som bildar vätgas.

Så varför pratar alla om vätgasen och vätgasrevolutionen just nu? Vind- och solenergi väntas bidra mest till EU:s mål för förnybar energi för 2030 och minst 32 procent av den totala energianvändningen inom el-, värme- och transportsektorerna ska täckas av förnybar energi. Men den förnybara energin påverkas av diverse utmaningar som är knutna till skiftande väderförhållanden eller långa överföringssträckor, vilket skapar problem. Det är här som vätgasen kommer in i bilden som ett lovande alternativ som kan lösa några av utmaningarna, åtminstone delvis. Överskottet av förnybar energi från vind och sol kan nämligen användas för att producera klimatsmart vätgas genom elektrolys istället för att energin förblir outnyttjad på grund av, till exempel, begränsningar i nätet eller mindre efterfrågan. Med andra ord kan man genom vätgas lagra, transportera och tillhandahålla förnybar energi på ett sätt som inte har varit möjligt tidigare.

Förhoppningen är att vätgasen ska bli energibäraren som kommer göra det möjligt att få bort fossila koldioxidutsläpp. Idag används vätgas främst för att tillverka ammoniak för konstgödsel och för att raffinera oljeprodukter, men med tanke på att vätgas kan lagra energi kan den bidra till övergången till fossilfri verksamhet. Ett tydligt exempel på hur vätgasen faktiskt skulle bidra till ett ”mer klimatneutralt” samhälle är genom en svensk nationell satsning, där vätgasen skulle kunna göra stålproduktionen fossilfri. Vätgasen kan ersätta fossila bränslen, men också användas som katalysator i industriella processer då den kan ersätta fossila material så som kokskol. Vattenfall, LKAB och ståltillverkaren SSAB satsar nu gemensamt på en sådan utveckling av vätgasanvändning, som kallas för Hybrit, där fokus ligger på att minska koldioxidutsläppen i värdekedjan för ståltillverkning. Målet är att fossilfritt stål ska finnas tillgängligt på den kommersiella marknaden från och med 2026. Lyckas vi med detta, skulle vi kunna exportera den tekniken utomlands vilket skulle innebära att vi skapar en ny industrigren. Dessutom, om Sverige lyckas få igång produktionen och distributionen inom ett område, till exempel järn- och stålindustrin, kan det ge en ökad användning för en rad andra områden.

Tyvärr, som med mycket annat, finns det även nackdelar med vätgas. Den 6 maj 1937 fattade luftskeppet Hindenburg eld utanför New York i USA. Hindenburg var ursprungligen avsedd att fyllas med helium, men på grund av ett amerikanskt embargo tvingades tyskarna istället använda vätgas, som är mycket brandfarligt. Detta ledde till en omfattande explosion där bland annat 36 personer omkom, och explosionsrisken finns fortfarande idag när man hanterar vätgas. Vätgas har en betydligt högre självantändningstemperatur, runt 560 grader Celsius, jämfört med till exempel jetbränsle som används i flygplan, som har en självantändningstemperatur på 210 grader Celsius. Detta innebär att explosionsrisken är både en teknisk och en psykologisk utmaning som skulle kunna lägga krokben på vätgassatsningarna. Vidare är vätgasmolekylen väldigt liten, vilket gör den svår att lagra då molekylen kan slinka ut genom små hål. En annan nackdel är att vätgas är en energibärare, inte en energikälla, det vill säga att vätgas inte finns naturligt, utan måste produceras.

Trots vätgasens kända negativa aspekter finns det idag i Sverige finns en rad kända vätgasprojekt, bland annat Hybrit och H2 Green Steel. Enligt Fossilfritt Sveriges vätgasstrategi kan samtliga vätgasprojekt tillsammans åstadkomma en utsläppsminskning på drygt 30 % av Sveriges nationella koldioxidutsläpp. För att utsläppsminskningen ska kunna bli möjlig krävs cirka 55 tWh el i de projekt som väljer elektrolys som produktionssätt. Detta innebär i sin tur ett ökat behov av utbyggnaden av förnybar elproduktion och en utbyggnad av elnätet om efterfrågan på grön vätgas skulle öka. För att detta ska bli en möjlighet krävs det då att den svenska staten är med och driver satsningen vidare, då det kommer att kosta att implementera de förändringar som krävs för att vätgasen ska bli en energibärare vi kan räkna med och som kan vara nyckeln till fossilfria verksamheter.